avslag och välbekanta tankar

Hej Camilla
Det ser inte ut att bli något Danmark för mig.
Senaste nytt, efter att ha blivit runtskickad till ungefär fem personer så fick jag till slut svaret nedan:
Går det att läsa engelska kurser, kanske i kombination med danska?
svar From: Birgit Kanstrup Institut for Statskundskab udbyder kun masterkurser på engelsk. For at få adgang til disse kurser, skal man have bestået sin bachelor, dvs. man skal have læst statskundskab i mindst 3 år.

Tre år ja, eller hur var det nu, det var visst min första termin nu ja! Och jag har fått inse att läsa på danska är att ta vatten över huvudet. Jag måste inse mina begränsningar, det är väl en del i att vara vuxen.

Jag har fortfarande lite svårt att ta in att jag inte ska till Danmark. Jag kommer faktiskt inte åka dit om två månader... och det här men Danmarksresenären blev ju plötsligt ganska ihåligt. Men, jag har egentligen inte blivit klarare över vad jag ska göra i vår eller var jag ska befinna mig. Ett alternativ har stängts igen, men kvar står stockholm och växjö. och Holland? Uppsala? Egentligen har jag ju redan insett att Nijmegen inte är för mig, det finns inte bra kurser. Men ja, det har ju funkat för andra...

Varför inte läsa i uppsala, där två av mina bästa vänner från mitt "tidigare liv" finns, staden jag drömt om sen jag var liten.. när mamma berättade om hur hon läste där var jag alltid övertygad om att jag skulle läsa där en dag. Jag drömde om att sitta i ett stort bibliotek och läsa i stora viktiga böcker vid ett anrikt universitet. det var det jag skulle göra. Jag vet inte vad som hände, jag hamnade i de småländska skogarna istället, där jag fördriver tiden med att samla meriter istället för att älska och skoja. Jag borde göra någonting, något annat än att sitta kvar här. Jag vet visserligen att jag har boende i Stockholm i sommar (utöver förorten då), och då kan jag komma ifrån. Men, i sommar? När jag ligger på golvet och har ångest nu? Jag önskar att jag kunde sluta känna så, vart än jag är, men jag är aldrig hemma, jag trivs aldrig. Jag kommer aldrig bli nöjd, ingen plats ger mig den där känslan jag letar efter. Samtidigt saknar jag varje plats jag lämnat så att det gör ont.

Kanske kan Uppsala vara den platsen för mig, där jag hör hemma? Eller Stockholm som jag ju ändå tillhör även om jag inte har min plats där. Det är i alla fall inte Järfälla, Stuart Nebraska, Storlien, Kristianstad eller Växjö. Två och ett halvt år har gått och jag vet inte hur många gånger jag under den tiden önskat att lämna Växjö. Någon gång i veckan minst så runt... 150 gånger kanske? Är det verkligen någon mening att stanna kvar ännu ett år då? eller två och ett halvt år till, som är vad jag har kvar. Efter jul når jag brytningspunkten, jag har häften kvar av min planerade utbildningstid. Jag hoppas innerligt att jag varit/är på annan ort innan den tiden är till ända.