I pardon thee

Visst kan det kännas som om att min blogg plötsligt tappat allt intellektuellt värde. Inga direkta tankar eller djudare mening med det jag presenterar.

Men jag vill liksom inte. Jag pluggar inte heller, för jag vill inte. Jag måste verkligen sluta med de dumheterna tills då när jag blir stor; att bara kunna göra saker när jag känner för det eller när det är riktigt jävla bråttom. Får mig att undra om jag verkligen är på rätt bana. Jag menar, jag vet ju var min passion ligger och vad jag vill åstadkomma. Men, jag brinner ju inte för det jag läser. Jag tycker om att kunna det och att använda det. Och framför allt vill jag bli det jag kan bli om jag tar min examen och fortsätter att driva mig framåt. Men jag kan inte hålla mig vid någon bok i mer än ja.. med riktigt tvång kanske nån timme.

Däremot kan jag sitta och pyssla och rita i timtal. En hel dag kan gå och allt jag gjort är att dekorera något... min kalender till exempel. Alla såna saker, rita, klippa o klistra, måla, sy grejer, möblera om och småfixa... det är då jag trivs. Men inget av det kan göra världen bättre, inte enligt de ideal jag lever efter. Visst, jag kan göra världen bättre genom att göra den vackrare, dekorera fint, underlätta för the rich and famous. Men det är för mig helt meningslöst. Jag är en konstnärssjäl som fastnat i en kropp med ett bestämt öde, och de strider åt motsatta håll.

Jag vet inte om det någonsin är läge att ge upp.
Skita i allt och bli egositisk, bara leva för att må bra. Kreativa uppgifter är inte en ansträngning, det är något jag strävar efter att få syssla med. Men, hur länge skulle jag stå ut med att leva så? Mamma har fått för sig att alltid säga att "du som är så begåvad" eller exakt vilka ord hon använder minns jag inte nu. Men, det skulle vara en styggelse att inte plugga vidare och få bra jobb inom den fantastiska statsvetarbranschen. Slöseri. men å andra sidan så tycker hon att det är slöseri när snygga killar är homosexuella. Så jag vet inte om det är några referensramar att följa. det är i alla fall svaret på alla tankar som innebär att jag skulle sträva efter ett jobb som inte är evigt utmanande och utvecklande och BRA.

Men, på något sätt måste det ju ha betydelse att jag inte orkar plugga. Jag vet att jag är smart och kan många saker. Jag behöver inte plugga alls lika mycket som "de där andra" för att klara mig eller för att förstå och inse likheter/analyser/samband osv. Men jag känner mig som ett barn med damp.. eller som de barnen som är så uttråkade i skolan att de börjar bråka och ställa till det. Jag måste kanske bara hitta en outlet för min rastlöshet... Något som inte innebär mer sittandes framför datorn.