klarhet

Jag insåg något idag faktiskt
Att del av den här krisen som jag verkar befinna mig i grundar sig i att jag fick en för bra början på livet. Barndom o uppväxt aside, jag tänker på gymnasiet först; u-landslinjen liksom föll över mig, jag letade inte ens, den fann mig på något sätt. det var så bra, det var mitt kall och jag har aldrig varit så inspirerad av kunskap som jag var då, när jag läste saker som jag älskar (något av en romantisering, I might add...).

Sedan där mitt i allt åkte jag till USA, som jag medger inte direkt var någon drömtillvaro. Visst har jag kommit över smärtan från det, men det gör fortfarande småont. Jag har lärt mig att krama om mig själv, utan det skulle jag nog inte klara mig. Det var, som med all annan intellektualism, när jag var 13 jag fick den förmågan. Jag bestämde mig för att aldrig förlöjliga saker jag gjort i tidigare ålder, utan förutsätta att jag gjort det jag tyckt var bäst i situationen och reagerat som jag gjort av en anledning. Jag bestämde mig för att älska mig själv som mitt eget barn, när jag var 13 kände jag kärleken från mig själv när jag var vuxen omsluta mig. Det utgör fundamentet i mitt självförtroende.

Åter till poängen; skitbra gymnasielinje, spännande upplevelser i USA, sedan fortsatte det till Indien och i övrigt en tid då jag reste mycket åt olika håll och länder. Sedan följde året då jag arbetade, hade ett jobb där jag verkligen uppskattades, på skolan och vidare till fjällen och Kristianstad. Visst är alla dessa erfarenheter inte jättemeriterande eller extrema, men de har varit typiskt mig. Nu sitter jag fast, jag har stannat och känner mig som.... lite som den tvestjärt min bror dränkte i karlssons klister, till mina förtjusta rop, när vi var små.
Det är inte typiskt mig att vara här, och jag vantrivs med det. När jag flyttar runt känner jag att jag söker efter det som är bäst. Stannar jag på en plats måste den ju vara bäst, eller? Det är väl något sånt som jag behöver besvara...