presentation- dilemmat

Ångest, ängslan, beslutsångest, prestationskrav, hävdandebegär?

Jag måste bestämma mig hur mitt liv ska se ut, vad jag ska göra, hur häftig jag är, hur vardagsedge jag kan bli. Kan jag behålla min status som rotlös vandrare? Har jag fastnat eller bara blivit vuxen? Hela alltid har jag bara bestämt mig och åkt, men nu råder det inflation i mina livserfarenheter. Det var länge sen nu, som jag släppte och åkte iväg. De har kommit ikapp, de där andra.. alla andra.... Jag sitter här och inser att jag blivit en av dem som stannar kvar och tittar på när alla andra åker, agerar och utvecklas. Frågan är ju vad det är jag strävar efter, att hävda mig som den rotlösa genom att överträffa andra med mina ideal som jag efterlever med fantastiskt speciella erfarenheter och kunskaper? Jag formar mig efter någon desperat agenda om att bli skitbra... sådär skitbra att jag kan bli sådär.. som jag vill bli, när jag är vuxen. Kompetent och erfaren så jag kan styra och ställa. Kött på benen, hår i munnen, skägg i brevlådan, luft under vingarna och mat på bordet.

Det aktuella är nu min framtida vårtermin: Växjö/Stockholm/Aarhus?
Det är detta som jag så omöjligt kan fatta ett beslut om. Dilemmat.
Ska jag stanna kvar, binda fast ännu en rot, säga hejdå till ännu ett gäng erövrare som rusar vidare. Umgås med mina ambitioner och sova med mina lakan. Samma mönster, samma stress och inga nya intryck förutom nya böcker. Tryggheten, och som enda spänning utveckla arbetet med styrelsen.

Eller Stockholm, hem till den lämnade staden som jag älskar över allt annat? Mitt framtida mål, min passion, men ändå något gammalt. Samma vänner, samma busskort, samma förorter, samma skämsremsa, samma Vällingby centrum, samma Fridhemsplan, samma älskade dofter och känslor. Samma ingen bostad.

Eller den nya spelaren på planen, Aarhus.. Århus? Ett nytt land, ett nytt språk, ett nytt universitet, en ny erfarenhet att sätta i rockärmen som ett hyfsat ess. Herregud läsa på ett språk jag inte ens förstår? Jag förstår ibland inte alls varför jag ska utsätta mig för sånt! Resultatet; det skulle kunna bli underbart och något som kompletterar min livsplan. Men det skulle kunna bli skit, som i att jag inte fattar nånting, läser kurser som inte ger mig något och jag har B-kursen kvar och min utbildning är körd... måste vänta till nästa vår för att gå om? CSN-kris, ingen framtid, jag hinner bli 30 innan jag har en utbildning, ingen C-uppsats med Jenny.

Var ska jag lägga fokus? På att jag inte kan stanna i Växjö i 2,5 år till för då imploderar jag? På att jag ska läsa kurser som passar mig och att jag får en korrekt och följsam utbildning? På att desperat hävda mig som en nykläckt 19åring? På att utvecklas och fortfölja livsplanen? På att bli en god europé eller skandinav och kunna kommunicera med grannländare? På att inte bli en bittermandel?