Efter en promenad i vintersolen möter vi henne. Vi går på en smal upptrampad led i den snötäckta trädgården vid Riddersviks gård. Jag hade just vänt mig för att se de glada barnen i pulka som vi precis passerat, när hon kommer mot oss. När vi möts ger hon mig något som är ett försök till en nedlåtande blick, sådär som man försöker när man bor i förorten och alltid bott i de okaxigaste delarna av förorten i hela sitt liv. Det ger ingen effekt, förutom att blicken blir ett tragiskt bevis på att man ångrar hur man blev av med oskulden, man mobbade de som verkade lyckliga i skolan, man fick ett skitjobb där man aldrig kommer trivas och man måste ta ut sin livsilska på snyggare och yngre tjejer som har tid att gå med sin pälsbeklädda mor på vinterpromenad. Hon blåste från sitt grå ansikte en pust av lakridstuggummi just när hon passerade mig. Redan i den stunden fick jag en känsla av förakt mot denna okända kvinna.
Strax efter detta, när vi nått fram till parkeringen, med pulkabarn och lakridstanten strax efter oss, var det dags att åka hem. Mamma satte sig bakom ratten i den igenimmade bilen och började backa bland snömodden. Stunden är inne då vår bil kolliderar med en annan. Genom imman på fönstrena hade mamma missat bilen på vänstra sidan och lyckas putta till ett hål i kofångaren på den andra bilen. Vi går ut och undersöker, osäkra på om det där hålet verkligen kommit till nu och hur rimligt är det? Jag ser att lakridstanten står vid sin bil en bit bort och inspekterar.
Vi åker därifrån diskuterandes vad som borde ha gjorts och om det kunde vara så att det var vi som orsakat skadad. Vi åker inte hem utan via en miljöstation, och vidare in i området för att hitta en vändplats. Det kommer sig så att vi kommer runt och tillbaks till samma plats vi just lämnat och ser hukande och inspekterande personer vid den bil vi just lämnat skadad. Jag uppmanar mamma att köra tillbaks till parkeringen för att prata med dem.
Mannen är trevlig men mamma är för snäll för att jag ska låta dem sköta det själva. Han har allt att vinna på mammas goda gärningar som kan kosta ansvar och pengar det inte borde. Jag tar över ärendet och kräver att skriva och bedöma vad som är riktigt och neutralt. Vi får veta att en kvinna vittnat det hela och lämnat sitt nummer. Det är förstås lakridstanten.
Hon är alltså inte bara bitter och tragisk, hon är även en rättshaverist. Hon kunde inte lämna platsen utan att göra sig själv viktig, rätt ska va rätt. Där åkte de, nu ska jag sätta fast de jävlarna som såg lyckliga ut. Kanske kunde hon få lite spänning i sitt trista liv, om hon kunde få delta i en rättsprocess mot den smitande kvinnan i päls och hennes högfärdiga dotter. Med lite tur kanske det hade tagits upp i lokaltidningen. Det vore nåt det att sätta upp på anslagstavlan, bredvid högen av lakridstuggummin och nikotinplåster.
